lördag 4 oktober 2014

Ett år senare...

2014-10-04 Vår situation efter ett år...
Denna helg är det ett år sedan vi och Lukas kompisar sa Hej Då till honom. (L var familjehemsplacerad hos oss från det han var 1 år o 10 månader och nästan 3 år framåt.)Många frågar och undrar hur det gått och om vi hört av honom. Svaret är Nej. Vi har inte hört ett ljud från honom sedan den 7 oktober 2013. Exakt det som vi hela tiden sa skulle hända och som socialtjänsten lovade inte skulle ske hände. BUP varnade för att det skulle kunna få allvarliga konsekvenser för honom att klippa banden till oss och hela hans liv. Precis det hände. I hallen här sa de till honom att "vi ska bara åka och köpa glass. Du får träffa mamma och pappa sen". En jäkligt lång runda de tog för att köpa glass. Att öppet ljuga för ett barn på det sättet gör mig vansinnig. (Händelserna är bevittnade och dokumenterade av utomstående och inte bara vår upplevelse i en pressad situation.)
Vi känner att vi inte kan åka till staden där han bor. Vad skulle hända om vi råkar möta honom? Hur skulle det påverka honom, oss och vår dotter? Jag vet inte.
Igår hade vår dotter en nyvunnen vän här hemma. Hon visar bilder på Lucas och säger: " Det här är min lillebror, men han bor inte här längre. Vi kommer ses när vi blir stora. Jag tänker på honom och saknar honom."
Så är det för hela familjen. Vi tänker på dig. Vi drömmer om dig. Vi saknar dig så mycket.
Om en månad släpps min första bok - Digitala arbetssätt - att våga ta språnget. Många undrar hur jag orkar föreläsa, skriva och jobba. Det är ett sätt att överleva.
När jag låg på sjukhuset för ett år sedan bestämde jag mig för att sprida vår historia, ta mig fram som föreläsare och arbeta för att andra barn inte ska utsättas för maktövergrepp av socialtjänsten. Jag kan ännu inte föreläsa eller prata om vad som hänt oss, men jag kan skriva. Via mina föreläsningar har jag fått en plattform för att nå ut med även detta. Mitt nästa mål är att klara föreläsa för socialtjänster. Det kommer dock ta lång tid till. Tills dess - hjälp till att arbeta för att:
Barnkonventionen måste bli lag.
Sara
Här finns bakgrunden till detta inlägg: Han kom som ett yrväder en vinterkväll med ett gosedjur om halsen...


4 kommentarer:

  1. Sara, Sara, Sara...
    Jag kan inte ens i djupet av mitt hjärta tänka mig in i situationen.
    Gud, vad du är bra - vet du det?
    DU är BRA!
    Skulle vilja ge dig en kram, men skickar den såhär.
    Kram på dig, Sara
    //Anette

    SvaraRadera
  2. Katarina Tideman5 oktober 2014 kl. 14:05

    Du är en helt fantastisk mamma och människa och det är med stolthet och tårar i ögonen jag läser allt. L hade en underbar familj hos er och man kan bara hoppas att allt går bra för honom och er. Kram!

    SvaraRadera
  3. Oj vad starka ni är! Sitter här med tårar i ögonen och läser din jobbiga text. Hoppas att det så småningom kan bli ettbta slut på denna historia!

    SvaraRadera